Bob Hansson känner sig i dag inte fullt lika fantastisk som han en gång gjorde. Men någonstans vet han ändå att han är det. Hans coronadagar går åt till att spontanbowla med vänner, leka för att lära sig att leva och vara väldigt populär i radio.

Han kommer snart att säga att man får leka när man är stor, naturligtvis. Leken är viktig, bor nära lusten och kreativiteten. Han kommer att hoppa av en cykel, störta in på kaféet där vi stämt möte, vara förkrossad över att han är 37 minuter försenad eftersom han somnade om, förlåt, förlåt – men sedan ta sig samman och säga att naturligtvis ska vi fortsätta leka även som vuxna.

– Lek, antar jag, har uppkommit för att vi ska öva oss på livet. En av skillnaderna mellan djur och människor är vår förmåga till simulering. Vi kan öva oss på att klara saker som inte har hänt för att bli bättre på dem när de verkligen inträffar. Där har du evolutionen i ett nötskal. Du och jag sitter här, har lämnat grottan.

Vänta, vad är det han talar om? Nej, Bob Hansson är inte kvar i en dröm. Han har bara svarat på första frågan jag skickade honom när jag tänkte att vårt möte kunde vara som P1:s Allvarligt talat, där lyssnarna får skicka in frågor och just hans svar blivit så uppskattade att han fått leda programmet i sju säsonger.