Att vara vuxen och lära sig tala
Lyssna på artikeln
När jag gick på Scenskolan, som den kallades på min tid i början av millenniet, sa min tallärarinna, som redan då var old school, att några av oss var ”tagna rakt från gatan och in på skolan”. Jag hade frågat om jag fick lära mig olika dialekter, eftersom jag tyckte det var så sövande med de där ramsorna som jag om och om igen skulle upprepa: ”… nörtätande nödlor növersvämmade nöstra nöland …” Hon svarade på sitt karaktäristiska sätt, med små darrningar på huvudet, halvt slutna ögon och med överdimensionerat avslappnad underkäke:
”Nej, nej! Lo, du behöver lära dig att tala först!”
Och det hade hon rätt i, för jag pratade med diftonger, ett slags förortssvenska från 70-talet (tänk Kenta & Stoffe). Det som utmärkte arbetarklassen när jag växte upp var just de långa och många diftongerna:
”Leeaaana, stäaang duuöörren!”
Just nu: Halva priset i ett halvår
Fortsätt att läsa artikeln genom att bli prenumerant.
Ingen bindningstid, säg upp när du vill. Betala 34 kronor i månaden i sex månader. Det här ingår:
- Läs allt från Vi och vårt systermagasin Vi Läser – utan bindningstid
- Quiz och korsord
- Läs på sajten eller i appen, lyssna på artiklar eller bläddra i e-tidningen
- Håll dig uppdaterad med veckobrevet, litteraturbrevet och kulturtipsbrevet i din mejlkorg