Att skildra ett pågående nationellt trauma

”Skjuten i huvudet. Det behöver inte betyda något. Den kanske bara har snuddat. Det är säkert ingen fara …”, säger min rollkaraktär Maritha.

Jag spelar en mamma som i verkligheten förlorat sin 19-årige son. Vi repeterar just nu pjäsen Mammorna som bygger på Alexandra Pascalidous intervjubok med mammor som förlorat sina barn i skjutningar.

Varje dag åker jag med tunnelbanan till repetitionerna, från min bostadsrätt i innerstan till Riksteatern i Hallunda, och efter vägen passerar jag tredje gården i Vårberg där jag bott i trevåningshusen som ser ut precis som då, bara att de nu bytt färg. Det är som att pjäsen tvingar mig att formulera vem jag är på nytt. Jag har gjort min klassresa, men det bränns när jag tänker på hur mycket svårare det är för unga människor i dag. När jag växte upp fanns samhället där, när mina föräldrar inte hanterade mig. Välfärden, tryggheten på arbetsmarknaden och hyreslägenheter i innerstan existerade i en helt annan omfattning.