Ta in tångdoften. Seglen. Saltet. Anna Charlotta Gunnarson älskar till och med Bohusläns tjattrande måsar.

I vår sommarserie tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

Möjligen är det Evert Taubes fel, men nämner jag min uppväxt i Bohuslän blir jag av mindre mentalt bemedlade kategoriserad som göteborgare. Jag får liksom Vinga fyr nerpressad på ena axeln och Liseberg på den andra. Även om jag älskar Göteborg är det trots allt två timmars bilresa från min gamla hemstad Lysekil, det går betydligt fortare till norska gränsen, så när folk skrockar om Kålle och Ada väcks därför min inre lokalpatriot till liv och väser småsint att det är som att kalla nån från Gävle för ”stockholmare”. Bara för att Taube var från en ö vid Göteborgs hamninlopp betyder det inte att vårt långsmala landskap tar slut vid Hisingen. Själv höll trubaduren ofta till vid Smögen, Malö och Grebbestad och skrev många av sina främsta visor på dialekt, som när Huldas Karin i giftastankar följer rökens väg från köket: